Detta skrev jag till myndigheterna alldeles nyss.

4 års särgymnasium, man blir totalt knäad och hamnar mellan stolarna,

någon rehabilitering, stöd att pussla ihop sitt liv är inte möjligt,

myndigheterna tar inte ens ansvar för den dåliga kvaliteten dom har i

sina verksamheter heller. Jag har bott på 4 orter och blivit helt förbisedd.

Man möter internettroll dagligen som påstår man ska söka jobb,

att med detta valet så kommer socbidragen sjunka - men jag är likt

förbenat förtidspensionär så det senare påverkar ju inte mig vilket dom

aldrig kommer fatta - hissen går ju inte ända upp hos dom.

Så man får väl varva ner och bara ta det lugnt, myndigheterna kan inte

hjälpa mig, dom vill inte ge folk chansen att komma rätt i livet, oavsett var man bor.

Trist att vissa hamnar utanför samhället helt, men det är en del av denna skiten.

Värre kommer det bli, sparka på dom som redan ligger ner.

Försöker få lite ro, landa och koppla av, så har ser iallafall vardagsrummet ut hos mig.

Då var det dags att ge sig ut i bloggervärlden igen.

Per heter jag 33 år - och förtidspensionär.

Jag lever dagligen med psykisk ohälsa och kämpar för att få vardagen att gå ihop.

Jag gick 4 årig gymnasiesär där jag blivit lovad en individanpassad utbildning,

men fick sen höra att jag inte behöver någon utbildning....jag har pension och

då jag går ut på praktik bryr sig inte arbetsgivaren om om jag kan nått eller ej.....

Men jag fick ta traktorkort, körkortsteori, lära mig hantera en röjsåg och en skruvdragare......

Jag lever i utanförskap, är ensam och isolerad, kritiserade skolan i 4 års tid och

gick in i väggen, sökte stöd i kyrkan och fick kicken därifrån.....

Jag har flyttat runt och nu bor jag på ett 4:e ställe men inte heller här kan myndigheterna

göra rätt så jag anmälde klagomål i gårkväll samtidigt som jag avsade mina insatser hos kommunen.